han hade varit med om det här förut, o det hade hon med.
dom båda hade sina egna historier men ingen av dom hade varit så äkta som den dom nu delade tillsammans.
kanske var den lite för sann. lite för bra. dom hade vant sig vid besvikelse och att aldrig få vad dom själva gav, det var det enda dom kände till. och av den anledningen fanns ängsligheten fortfarande där, att det här skulle sluta på precis samma sätt.
men det hände aldrig.
hon hade återupplivat nånting i honom som han tappat bort, och som han undrade om han verkligen skulle få känna igen.
det kunde finnas dåliga dagar. men han visste att vad han än brottades med så skulle han åtminstone ha henne att komma hem till.
han visste nu att han var med någon som ville ha honom precis så som han ville ha henne. som när dom satt uppe hela nätterna och bara pratade, när dom fick för sig att älska med varann i husets alla rum ända tills deras kroppar inte orkade mer, eller när dom tog sina nattliga promenader o hon klamrade sig fast av rädsla för mörkret. han tänkte för sig själv att han aldrig skulle tröttna .
han skulle aldrig tröttna på hennes beröring, hennes läpppar eller hennes leende. han skulle aldrig tröttna på att känna hennes andetag när hon låg där och sov i hans famn .
han kunde drömma om henne även fast han var vaken. han drömde om allt han ville att dom skulle få uppleva tillsammans. snart nog, skulle dom lämna allt bakom sig och upptäcka platser dom aldrig varit på förut. han ville se världen med henne, och hon ville se den med honom.
och varje gång dom gick nedför de folkfyllda gatorna, skulle han hålla hennes hand och hon kunde vara säker på att han var stolt över att få visa att han var hennes
vilken kärlekstorsk ja är, nästan det enda jag skriver om när jag väl skriver nåt.. men så kan det vara ibland
-
0