ibland slår det mig hur mycket jag kan minnas. även om du varit borta från mig länge nu så minns jag ändå. detaljer, saker som du sagt eller gjort. sånt som jag undrat om du sett på samma sätt som jag gör. om jag är den enda som har dessa tankar. om du kunde lägga märke till när jag såg på dig, om du kunde känna att det var annorlunda, att det inte var som med dom där andra som var före mig o som orsakade dig så mycket smärta, att jag ville allt annat än att göra dig illa ..

jag undrade ofta, och undrar fortfarande ibland när minnena kommer ikapp, vad som egentligen for igenom dig när våra blickar möttes eller när jag rörde vid dig. om du kunde känna värmen i mina fingertoppar längs din hud eller om du kunde känna att när jag kysste dig så kysste jag dig på ett sätt som ja aldrig kysst nån annan förut. jag minns att det ibland kändes som att du gjorde det, att du tog in det. och jag minns att du kunde se mig i ögonen och säga att det kändes som att jag såg rakt igenom dig. men du vände bort blicken minst lika snabbt och fortsatte bygga din mur. jag gjorde så gott jag kunde ändå, o jag försökte. jag minns att jag önskade att få vara ditt "för alltid". jag sa det till dig ofta, trots att jag nånstans ändå förstod att det inte skulle kunna bli så. som om det var förutbestämt. jag ville vara ditt "för alltid", men du ville nog bara vara mitt "för stunden". det var bara så det var. och när jga minns tillbaka så inser jag att jag kanske försökte för mycket. jag kanske spenderade så mycket tid på dig, att försöka göra dig hel, så jag glömde göra mig själv hel mitt i allt. eller så trodde jag att om jag kunde göra dig hel så skulle det också betyda att jag blev hel själv ? men det var väl aldrig så det var menat att fungera.