det är som att hon kollar åt ett annat håll varje gång jag ser på henne och varje gång jag kommer nära hennes hand med min hand, nuddar lite vid den så drar hon bort den. hon vill möta min blick men ändå inte. det är nåt som håller tillbaka henne,hon är fastkedjad, inte fri som hon borde vara och hon vill komma loss men hon låter sig dras tillbaka för hon tänker att det är vad hon är van vid, att vara kvar på den platsen och inte att ta emot vad jag har att ge

dom gångerna jag fick se in i hennes ögon så kunde jag se saker som hon tror att ingen kunde se. hon trodde väl att hon hade dolt det för alla men jag kunde se och la märke till vad som fanns där under . jag sa, jag vet vad du gått igenom och jag har gått igenom samma sak många gånger innan du kom. men hon ville inte erkänna mig eller det jag sa, så hon sköt bort mig igen . hon försökte intala sig själv att det inte var nånting där. hon ville inte tro på det själv och ville inte släppa ner sin vägg.. hon fortsatte intala sig själv att jag inte var nånting och gick så långt att hon till slut trodde på det..

jag hade väldigt många saker som jag ville säga till henne men började inse att jag måste hålla allt för mig själv för att ens få ha kvar henne hos mig, jag ville inte tappa henne helt. men jag började inse ganska snabbt att det gick inte att undvika och mer och mer så kände jag hur hennes vägg blev högre o högre och hon låste sig allt mer

jag undrade om hon ens själv visste vem hon är..hennes beteende kunde vara annorlunda då och då och i olika situationer bereonde på vem hon var med. mycket tydde på att hon inte visste det..hon provade på olika saker, olika sätt att vara men hon blev aldrig trygg av det och det kunde jag se .

dom gånger hon var med mig,satt hos mig, pratade med mig, rörde mig.. då var hon som en person. men sen gick hon och blev till en annan . hon var ju egentligen inte den hon tvingade sig själv att vara så varför stänga ute sitt verkliga jag ? osäkerheten fanns ständigt där och även om jag kände o visste allt hon hade inom sig så var jag inte tillräcklig för att få hennen att släppa allt det onda och bli fri igen. även fast hon kände mig med och visste vem jag var så gled hon iväg när ja visade att jag bara ville ge min hjälp ... hon visste ju inuti sig själv att jag inte var nåt ont så varför denna kyla ?

tiden gick occh mitt sinne började komma ikapp med vad som nog var mest nödvändigt att göra. jag tänkte, jag har försökt, jag har försökt så gott jag kunnat trots mina egna brister och problem. va det verkligen lönt att fortsätta när min välmening blev nekad gång på gång ? 

jag började fatta att jag nog bara va en ersättare,en källa för bekräftelse som bara fanns där nu när det passade men säkert skulle försvinna längre fram om ingenting hände nu .. nånting som varken skulle få mig eller henne att må bra i det långa loppet. det enda jag ville var att hon skulle må bra. och kanske skulle både hon o jag må bra, av att gå åt varsitt håll.. kanske skulle hon växa och jag med. vem vet vad framtiden har för planer? möts vi, så möts vi .. och även fast vi kanske inte möts, så har vi ändå minnet kvar..