ibland kommer alla minnen tillbaka av det som man varit med om och bilderna kommer fram på näthinnan . men man lär sig leva med det.. jag tror de är sant att tiden läker såren men det kommer alltid finnas ärr kvar som inte går att få bort och det är dom ärren som påminner en om vad man gått igenom .

men man lär sig leva med det och när man lärt sig så blir dagarna lättare att hantera. även om det kommer såna mörka stunder ibland där man känner sig nere, besviken, sårad o allt vad det kan vara.

ibland kommer frågan "hur är de?". det kan hända att man sätter upp en mur då. en mask, så även om man eentligen inte mår bra, så säger man att man mår bra ändå. kanske för att man inte orkar förklara eller inte vet hur man ska förklara. man kanske egentligen vill säga som det är till nån men man klarar det inte för man grubblar, tänker och vet inte riktigt hur man ska lägga fram det ? så man tänker, skitsamma o håller det på insidan istället för man har ju klarat det hittills så man kan nog klara det lite till.. personer runt om en kanske känner på sig att nåt är fel fastän man sagt att det är lugnt. och då när dom vill komma närmare och få veta vad problemet är så måste man släppa in dom.. för annars kanske dom också börjar tveka,och undra om det är dom som gjort nåt fel.. man kan välja att inte säga nånting för att det känns bäst för stunden men det kommer bara växa i längden då. man kan skjuta de framför sig och låtsas som ingenting men det får inte problemet att försvinna utan då blir det snarare dubbelt och till slut brister allt.. så man bör släppa ner alla spärrar och våga prata ut, det kan vara att man intalar sig själv att ingen skulle förstå men den andre kan förstå mer än du tror..